Det är inte bara blåbär som växer på fjället

-Tjena Lisa! hörs en pigg och välbekant röst när jag står i matkön en helt vanlig kall decemberdag.
-Tjenare! svarar jag glatt, vänder upp blicken från favoritsalladen med rödbetor och fetaost som jag tar för mig av och inser plötsligt det absurda med mitt omedelbara svar. Jag heter ju inte alls Lisa eller ens något liknande. Däremot blev jag skämtsamt kallad Lisa under en veckas fjällvandring för några månader sedan av både den glada och pigga rösten och av ett gäng andra deltagare. Jag och den glada och pigga rösten skrattar hjärtligt och i samförstånd innan vi skiljs åt. I tanken kastas jag tillbaka till höstens härliga utbildningsvecka i fjällvärlden och många fina minnen dyker upp.

Den inbjudande lunchplatsen vid jokken där vi tog oss tid att baka pestopizza med lufttorkad skinka på gasköket för att sedan avnjuta den skönt tillbakalutade i blåbärsriset.

Blåbär ja, i till synes oändliga mängder, stora och saftiga var de ofta en humörhöjare i gruppen. När man vandrar i större grupp och går i lite olika takt kan det många gånger skapas frustration för att några får vänta och upplever att det blir för många stopp. Men nu pausade man gärna och passade på att plocka bär och äta så läpparna blev lila! 

Den stora tydliga regnbågen, som tagen ur sagornas värld och som dök upp precis lagom till när några hade en extra kämpig stund då vi skulle ta oss uppför en ganska brant sluttning. Vi kunde bara vända oss om och låta oss hänföras av naturens prakt. Det blev en naturlig paus som fyllde oss med energi och gjorde så att alla utan problem tog sig uppför den resterande delen av branten. Dessutom under ivrig diskussion om vilken som skulle vara den optimala skatten att hitta vid slutet av regnbågen efter en vecka ute på fjället...

Den turkosfärgade glaciärsjön nedanför ett maffigt bergsmassiv som förtrollade delar av vår grupp så pass att de kastade kläderna på marken och sig själva i sjön för att ta några tappra simtag i det iskalla vattnet.
Kompassövningen som fick en realistisk inramning då en så där precis lagom tjock dimma sänkte sig över dalen precis när vi skulle börja. Vi ledare blinkade åt varandra och tänkte att vädergudarna ändå lyssnade på våra böner om ”bra utbildningsväder” ibland.

När jag sitter där och äter min rödbetssallad tänker jag som så många gånger förut att det verkligen är ett privilegium att få vara med om första gången någon upplever en fjällvandring. Att se glädjen då någon utmanat sig och klarat mer än den trodde var möjligt. Att uppleva hur det påverkar personens syn på sig själv och sina gränser och möjligheter. Att efter några händelserika dagar sitta nyduschade vid en fantastisk avslutningsmiddag och dela varandras strapatser och erfarenheter. Det är inte bara blåbär som växer på fjället utan även människor!